― 94 ―
och taga av oss våra rockar för att arbeta, men jag tillstod att jag tänkte, att vi möjligen kunde förbättra Commons. Mr Spenlow svarade, att han enständigt ville råda mig att giva denna tanke på båten, såsom icke varande värdig min karaktär som gentleman, men att han gärna skulle höra för vilka förbättringar jag ansåg Commons vara mottaglig.
I det jag nu valde den del av Commons som var oss närmast — vår man hade nämligen redan blivit löst ur sina äktenskapliga bojor, och vi hade lämnat domsalen och gingo förbi ärkebiskopsrättens arkivkontor — yttrade jag, att jag fann detta vara en tämligen besynnerlig inrättning, och då mr Spenlow frågade varför, svarade jag med all tillbörlig vördnad för hans erfarenhet (likväl, efter vad jag befarar, med större vördnad för att han var Doras far), att det måhända vore en smula orimligt att denna rätts arkiv, som innehöll originaltestamenten av alla de personer som efterlämnat egendom i den ofantligt stora provinsen Canterbury under tre hela århundraden, befann sig i en provisorisk byggnad, som aldrig hade varit ämnad för detta ändamål, utan endast hyrdes av arkivarierna för deras egna penningar, osäker, ja, icke ens betryggad mot eldfara, fullproppad med de viktiga dokument den innehöll och i själva verket allt ifrån takåsen ända ned till grundvalen en ren penningspekulation av arkivarierna, som togo ansenliga arvoden av allmänheten och stoppade undan testamenten var som helst, endast och allenast för att bliva dem kvitt för så gott pris som möjligt. Det låg kanske även, tillade jag, en liten orimlighet uti att dessa arkivarier, som uppburo en inkomst av nio tusen pund om året (för att icke tala om de extraordinarie tjänstemännens avlöning), icke voro förpliktade att anskaffa ett säkert ställe till deras förvarande, vare sig att de ville det eller icke, liksom det möjligen var litet orättvist, att alla de viktigare posterna i detta stora kontor voro präktiga sinekurer, medan de stackars skrivarna i det kalla, mörka rummet där ovanpå voro de sämst avlönade och minst ansedda av alla de tjänstemän i London. som innehade vik-
