― 97 ―
Jag var så trött och utmattad, att tanken på att uthärda ytterligare en mils väg blev mig i hög grad plågsam. Jag tog nu mod till mig och sade honom, att jag icke hade förtärt något sedan föregående middag och att jag skulle bli honom mycket förbunden om han ville tillåta mig köpa någonting att äta. Han såg ut att bliva överraskad härav — jag ser ännu huru han stannar och ser på mig — och sedan han funderat nägra få ögonblick, sade han, att han hade lust att besöka en äldre person, som bodde icke långt bort, och att jag gjorde klokast i att köpa mig litet bröd eller vad annat jag kunde vilja ha, bara det var hälsosamt, och äta hos henne, där vi kunde få litet mjölk.
Vi tittade därför in till en bagare, och sedan jag hade gjort en mängd förslag om att köpa allt möjligt som var riktigt hårdsmält inne i butiken, men vilka han förkastade, det ena efter det andra, bestämde vi oss slutligen för en liten vacker brun brödbulle, som kostade mig tre pence. Därefter köpte vi hos en hökare ett ägg och ett stycke fet skinka, och ändå fick jag, efter vad jag tyckte, en hel hop småmynt tillbaka på min andra blanka shilling, vilket gjorde att jag ansåg London för ett mycket billigt ställe. Sedan dessa förråd voro inköpta, begåvo vi oss genom ett starkt buller och larm, som över all beskrivning förbryllade min hjärna, och över en bro, som utan tvivel var Londonbron (jag tror verkligen att han sade att det var den, men jag var halvsovande), till dess vi kommo till den äldre personens hus, som utgjorde en del av några fattighus, vilket jag kunde se av deras yttre och av en inskrift på en sten över porten, som sade att de voro inrättade för tjugufyra fattiga kvinnor.
Läraren från Salem House lyfte upp klinkan på en av de många små svarta dörrarna, som alla hade samma utseende och av vilka var och en hade ett litet fönster med små blyinfattade rutor på ena sidan och ett likadant ovantill, och vi trädde in i huset till en av de fattiga gamla kvinnorna, som satt och pustade på elden för att få en liten panna att koka. Då den gamla kvin-
7.— David Copperfield. I.
