― 96 ―
liknande tankar gjorde mig glödhet och svindlande av fruktan och sorg, men då min feber hade nått sin höjd, kom en mansperson in och viskade något med bokhållaren, som genast drog mig ned från vågen och sköt mig fram till honom, som om jag hade blivit vägd, köpt, avlevererad och betald.
Medan jag gick ut ur kontoret hand i hand med denna nya bekantskap, sneglade jag förstulet på honom. Det var en mager, blek ung man med ihåliga kinder och en haka, som var lika svart som mr Murdstones, men därmed var också likheten slut, ty hans polisonoer voro avrakade och hans hår var rostfärgat och visset, i stället för glänsande svart. Han var klädd i en svart dräkt, som även var tämligen rostfärgad och vissen och mycket kort i armar och ben, och han hade en vit halsduk, som icke var överdrivet ren. Jag trodde och tror ännu icke, att denna halsduk var allt det linne han hade på sig, men det var allt det han visade eller lät en ana.
»Är du den nya gossen?» sade han.
»Ja, sir», svarade Jag.
Jag förmodade att jag var det, men jag visste det icke med säkerhet.
»Jag är en av lärarna i Salem House», sade han.
Jag bugade mig för honom och greps av en djup vördnad, ja, jag skämdes till och med att nämna någonting så simpelt som min kappsäck för en lärd man och lärare i Salem House, så att vi hade kommit ett stycke från gården, innan jag fick nog mod att nämna den. Sedan jag helt ödmjukt antytt, att den möjligen skulle bliva mig till nytta längre fram, vände vi om, och han sade till bokhållaren, att en bärare skulle komma och hämta den vid middagstiden.
»Ursäkta, sir», sade jag, då vi hade kommit ungefär lika långt som förut, »är det långt?»
»Det är nere vid Blackheath», svarade han.
»Ja, men är det långt?» frågade jag misstroget.
»Ja, det är ett gott stycke», sade han. »Vi skola fara med omnibusen. Det är vid pass en mil.»
