― 99 ―
Jag satte mig ned till mitt bruna bröd, mitt ägg och min bräckta skinka med en kopp mjölk till och njöt ett ypperligt mål. Medan jag lät det väl smaka mig, sade den gamla gumman till läraren:
»Är flöjten med?»
»Ja», sade han.
»Blås då litet i den», sade den gamla gumman inställsamt. »Gör det.»
Härpå stack läraren handen under sitt rockskört och tog fram sin flöjt i tre bitar, vilka han skruvade ihop, varefter han ögonblickligen började att blåsa. Efter många års Övervägande är min oförgripliga mening den, att ingen i världen någonsin kunnat spela sämre än han. Han frambragte de mest skärande toner jag någonsin hört frambringas, vare sig genom naturliga eller konstlade medel. Jag vet icke vad det var för melodier — ifall det över huvud taget fanns någonting sådant, vilket jag betvivlar — men de gjorde den verkan på mig, att jag först kom att tänka på alla mina sorger, så att jag knappast kunde återhålla mina tårar, därefter förtogo de min matlust, och slutligen blev jag så sömnig, att jag icke kunde hålla mina ögon öppna. De börja åter att sluta sig, och jag börjar att nicka varje gång jag kommer att tänka på dem. Det lilla rummet med sitt hörnskåp, sina stolar med fyrkantiga ryggar, sin branta lilla spiraltrappa, som leder upp till rummet där ovanpå, samt de tre påfågelsfjädrarna, som äro uppställda på kaminfrisen — jag påminner mig, att jag vid inträdet dit tänkte för mig själv: vad skulle väl påfågeln ha tänkt, om han hade vetat, vartill hans grannlåt var bestämd? — upplöser sig ännu en gång i dimma för min blick, och jag nickar och faller i sömn. Flöjten höres icke längre, utan i dess ställe vagnshjulen, och jag är på min resa. Vagnen skakar, jag vaknar och far upp, och flöjten har kommit tillbaka, och läraren från Salem House sitter med benen i kors och spelar bedrövligt på den, medan den gamla gumman lyssnar till tonerna med förtjusning. Så börjar hon att förblekna i sin tur, och så förbleknar han, och så förblek-
