― 100 ―
nar alltsammans, och det finnes ingen flöjt, ingen lärare, intet Salem House, ingen David Copperfield, ingenting utom en djup sömn.
Jag tror att jag drömde, att medan han spelade på den bedrövliga flöjten, den gamla gumman, som i sin förtjusta beundran hade närmat sig honom allt mera, en gång lutade sig över ryggen på hans stol och gav honom ett ömt famntag, varigenom hans spel avbröts för ett ögonblick. Jag befann mig i mellanstadiet mellan sömn och vaka, antingen då eller strax efteråt, ty då han återtog sitt spel — det var ett verkligt faktum att han hade stannat — såg och hörde jag samma gamla gumma fråga mrs Fibbitson om det inte var förtjusande (varmed hon menade flöjtspelet), varpå mrs Fibbitson svarade: »Jo, jo visst!» och nickade åt elden, vilken hon enligt min övertygelse gav äran av hela musiktillställningen.
Sedan jag, efter vad jag tyckte, hade sovit en god stund, skruvade läraren från Salem House sin flöjt i tre bitar, gömde dem såsom förut, gick och tog mig med sig. Vi träffade snart på omnibusen och satte oss upp på den, men jag var ännu till den grad sömnig, att då vi höllo under vägen för att taga upp ännu en passagerare, satte de mig inuti, där ingen passagerare satt, och där jag sov gott, till dess jag märkte att vagnen körde i gående uppför en brant backe mellan gröna löv. Strax därefter stannade den och hade nått sin bestämmelseort.
En kort vandring förde oss — jag menar läraren och mig — till Salem House, som var omgivet av en hög tegelstensmur och såg mycket dött och tråkigt ut. Ovanför en port i muren satt ett bräde med SALEM HOUSE i stora bokstäver, och genom ett gallerverk på denna port blevo vi, medan vi ringde på klockan, inspekterade av ett buttert ansikte, vilket jag, då porten hade blivit upplåst, fann tillhöra en tjock karl med tjurhals, ett träben, utstående kindkotor och med håret kortklippt över hela huvudet.
»Den nya gossen», sade läraren.
Karlen med träbenet betraktade mig från huvud till
