― 102 ―
olyckliga, vita råttor, vilka blivit kvarlämnade av sin ägare, springa fram och tillbaka i en stinkande bur av papp och ståltråd och se sig med sina röda ögon omkring i alla hörnen efter någonting att äta. En fågel i en bur, som är obetydligt större än han själv, åstadkommer då och då ett melankoliskt buller genom att hoppa upp på sin pinne, som sitter två tum från botten, eller genom att hoppa ned igen, men han varken sjunger eller kvittrar. En underlig, obehaglig lukt råder i rummet, liksom en blandning av unkna korderojsbyxor, sötäpplen, som behöva luftas, samt mögliga luntor. Det skulle icke gärna kunnat vara mera bläck kringstänkt i det, om det hade varit utan tak alltsedan det byggdes, och om det under de olika årstiderna hade regnat, snöat, haglat och blåst in bläck från himlen.
Medan mr Mell var borta en stund för att bära upp sina ohjälpliga stövlar, gick jag helt sakta upp i övre ändan av rummet och observerade allt detta, medan jag smög mig dit. Plötsligt träffade jag på ett prydligt skrivet och på papp uppklistrat plakat, som låg på en av pulpeterna och varpå jag läste: »Akta er för honom! Han bits!»
Jag hoppade genast upp på pulpeten av fruktan att det skulle vara minst en stor hund under den; men ehuru jag såg mig runt omkring med forskande ögon, kunde jag icke upptäcka honom. Medan jag ännu såg mig om, kom mr Mell tillbaka och frågade mig vad jag hade där att göra.
»Ursäkta, sir», sade jag, »men jag såg efter hunden.»
»Hunden?» sade han. »Vilken hund?»
»Är det inte en hund, sir?»
»Vad är det som skulle vara en hund?»
»Det där som man ska akta sig för — som bits.»
»Nej, Copperfield», sade han i allvarlig ton, »det är inte någon hund, utan en gosse. Det har blivit mig ålagt att fästa detta plakat på din rygg. Det gör mig ont att jag måste börja på det sättet med dig, men jag måste göra det.»
Därefter lät han mig gå ned och band plakatet, som
