Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 103 ―

var nätt och prydligt gjort för detta ändamål, på mina axlar, som en ränsel, och vart jag sedan gick, hade jag den trösten att bära det med mig.

Ingen kan föreställa sig vad jag led av detta plakat. Vare sig det var möjligt för folk att se mig eller icke, inbillade jag mig alltid att någon läste det. Det var ingen tröst i att vända mig om och icke finna någon, ty där min rygg var, trodde jag alltid att det fanns någon. Den där grymme mannen med träbenet ökade mina lidanden. Han hade kommandot på gården, och varje gång han såg mig stå lutad mot ett träd, mot en mur eller mot huset, röt han från dörren till sin portvaktarstuga med en dundrande röst: »Hallå, ni, sir! Ni Copperfield! Visa skylten tydligt, annars kommer jag att anmäla er!» Lekplatsen var en naken, sandad gård, som låg öppen åt hela baksidan av huset och tjänstebyggnaderna, och jag visste att tjänstfolket läste plakatet, och att slaktaren läste det, och att bagaren läste det, att, kort sagt, envar, som på morgonen, då jag fått befallning att gå där, närmade sig huset, vare sig framifrån eller bakifrån, läste att man skulle akta sig för mig, emedan jag bets. Jag erinrar mig, att jag rent av började att bli rädd för mig själv, såsom för en vild pojke, som brukade bitas.

Vid denna lekplats fanns en gammal port, på vilken gossarna plägade skära in sina namn. Den var alldeles översållad med sådana inskrifter. I min fruktan för lovtidens slut och deras återkomst kunde jag icke läsa någon gosses namn utan att fråga mig själv, i vilken ton och med vilket eftertryck han skulle läsa: »Akta er för honom. Han bits.» Där var en gosse — en viss J. Steerforth — som skar in sitt namn mycket djupt och mycket ofta och som, efter vad jag anade, skulle komma att läsa det med mycket stark röst och därefter lugga mig duktigt. Där var en annan gosse, en Tommy Traddles, som jag fruktade skola komma att gyckla med det och låtsa som om han vore förskräckligt rädd för mig. Där fanns en tredje gosse, George Demple, som Jag inbillade mig skola komma att sjunga ut det. Jag lilla rädda stackare