SJÄTTE KAPITLET.
Jag utvidgar kretsen av mina bekantskaper.
Då jag hade fört detta liv en månads tid, började mannen med träbenet skumpa omkring med en kvast och ett ämbar vatten, varav jag slöt att förberedelser gjordes för att mottaga mr Creakle och gossarna. Jag misstog mig icke heller, ty kvasten kom snart i skolrummet och fördrev mr Mell och mig, som begåvo oss vart vi kunde och bodde så gott vi kunde i några dagar, under vilken tid vi ständigt voro i vägen för två eller tre unga kvinnor — som hittills hade visat sig högst sällan — och så oupphörligt levde mitt upp i damm, att jag nära nog nös lika mycket som om Salem House hade varit en stor snusdosa.
En dag sade mr Mell till mig, att mr Creakle skulle komma på aftonen. På aftonen, efter tetiden, hörde jag att han hade anlänt. Före sängdags lät mannen med träbenet mig veta att jag skulle komma upp till honom. Den del av huset, som mr Creakle bebodde, var vida trevligare än vår, och han hade en liten vacker trädgård, som tog sig bra ut i jämförelse med den dammiga lekplatsen, som var en sådan öken i förminskad skala, att det förekom mig som om endast en kamel eller dromedar kunde känna sig hemmastadd där. Det syntes mig vara en stor djärvhet att endast lägga märke till att förstugan såg så trevlig ut, medan jag skälvande begav mig upp till mr Creakle, och jag blev så förskräckt, då jag kom in, att jag knappast såg mrs och miss Creakle, vilka båda voro i salen, eller något annat föremål än mr Creakle, en tjock herre med en knippa berlocker på urkedjan, som satt i en länstol med en butelj och ett glas framför sig.
