― 105 ―
skrivpapper, sysselsatt (såsom jag upptäckte) med att göra upp räkenskaperna för det sista halvåret. Då han hade låst in sina saker om aftonen, tog han sin flöjt och blåste på den så länge, att jag nästan trodde att han så småningom skulle blåsa hela sin varelse in genom det stora hålet i övre ändan och dunsta bort genom klaffarna.
Jag föreställer mig mitt eget lilla jag i det svagt upplysta rummet, sittande med huvudet stött mot handen, lyssnande till mr Mells melankoliska prestationer och genomgående den följande dagens läxor. Jag föreställer mig mig själv med mina böcker hopslagna, men ännu alltjämt lyssnande till mr Mells melankoliska toner och genom dem till vad som plägade försiggå hemma, till blåstens tjut på den flacka stranden vid Yarmouth och kännande mig bedrövad och övergiven. Jag föreställer mig själv huru jag går till sängs genom de tomma rummen och sitter på sängkanten, längtande efter ett tröstens ord från Peggotty. Jag föreställer mig huru jag går ned för trappan på morgonen och genom en lång ohygglig glugg till trappfönster ser på skolklockan, som hänger på gaveln till ett av uthusen med en väderflöjel över, och fruktar för den tid, då den skulle ringa J. Steerforth och de andra till arbete, vilken tid i mina aningsfulla farhågor endast stod tillbaka för den då mannen med träbenet skulle öppna den rostiga porten och släppa in den förfärliga mr Creakle. Jag kan icke tro att jag var någon synnerligen farlig person i något av dessa avseenden, men detta oaktat bar jag ständigt samma varning på min rygg.
Mr Mell talade icke mycket till mig, men var aldrig hård emot mig. Jag antager att vi höllo varandra sällskap utan att säga något. Jag har glömt att berätta, att han stundom plägade tala för sig själv och grina och knyta händerna och gnissla med tänderna och rycka sig i håret på ett obegripligt sätt, men dessa egenheter hade han och ehuru de till en början skrämde mig, blev jag dock snart van vid dem.
