― 117 ―
Därmed vill jag emellertid alls icke säga, att jag var den ende som erhöll dessa utmärkelsetecken. Tvärtom undfägnades en stor mängd av pojkarna (i synnerhet de mindre) med dylika uppmärksamheter, då mr Creakle gjorde sin rond genom klassen. Halva skolan grät och jämrade sig innan dagens arbete hade börjat, och hur många som hade gråtit och jämrat sig innan dagens arbete var förbi, det vågar jag sannerligen icke nämna för att icke bli misstänkt för överdrift.
Jag tror knappast, att det någonsin funnits en människa, som funnit ett större nöje av sitt yrke än mr Creakle. Han hade samma njutning av att piska upp pojkarna som en annan av att tillfredsställa en stark matlust. Framför allt kunde han icke motstå en knubbig pojke; en sådan utövade en sådan dragningskraft på honom, att han rent av kände sig orolig till sinnes, innan han vederbörligen hade fått märka honom för dagen. Jag var själv knubbig och bör veta det. Varje gång jag nu tänker på den karlen, vet jag att mitt blod sjuder med den opartiska förtrytelse, som jag skulle ha känt, om jag hade kunnat veta allt om honom, utan att någonsin ha varit i hans våld; men det sjuder häftigt, därför att jag vet, att han var en oduglig, brutal varelse, som icke hade större rättighet till sin ansvarsfulla plats, än till att bli storamiral eller generalfältmarskalk, på vilka platser han antagligen skulle ha gjort oändligt mycket mindre skada än nu.
Huru slaviskt underdåniga voro vi icke, vi arma små stackare, mot vår grymme härskare! Då jag nu skådar tillbaka, tänker jag på vilken början av livet det var, att på sådant sätt lära sig att lisma och krypa för en person sådan som han!
Här sitter jag åter vid pulpeten och betraktar hans ansikte, betraktar det i all ödmjukhet, medan han linjerar en räknebok åt ett annat offer, vars händer nyligen blivit tillplattade med denna samma linjal och som söker att avtorka smärtan med en näsduk. Jag har mycket att göra. Jag betraktar icke hans ansikte av sysslolöshet, utan emedan mina ögon dragas dit av ett slags
