― 118 ―
trollkraft, av en bävande önskan att veta vad han härnäst ämnade göra, och om det skulle bliva min eller någon annans tur att lida. En lång rad av små gossar bakom mig observera det med samma oroliga spänning. Jag tror att han vet det, ehuru han låtsar som om han icke gjorde det. Han gör förskräckliga grimaser under det han linjerar den där boken, och nu kastar han blicken åt sidan nedåt vår rad, och vi böja allesammans våra huvuden ned över boken och darra. Strax därefter sitta vi åter och betrakta honom. En olycklig förbrytare, som blivit funnen skyldig till ett räknefel, träder på hans befallning fram till honom. Brottslingen framstammar ursäkter och lovar att söka göra det bättre nästa gång. Mr Creakle fabricerar en kvickhet innan han slår honom, och vi skratta åt den, medan våra ansikten äro så gråa som aska och våra hjärtan sitta ända upp i halsgropen.
Här sitter jag åter vid pulpeten en kvav sommaraftom. Det surrar och sorlar i öronen på mig, som om gossarna vore lika många spyflugor. Jag har en obehaglig känsla av det halvljumma fettet (vi ha ätit mid- dag för ett par timmar sedan), och mitt huvud är tungt som bly. Jag skulle vilja giva allt i världen för att få sova. Jag sitter med mina ögon fästa på mr Creakle, blinkade åt honom likt en uggleunge; då sömnen för ett ögonblick överväldigar mig, ser jag honom likväl dunkelt i min slummer, huru han sitter där och linjerar sina böcker, till dess han smyger sig bakom mig och väcker mig till klarare medvetande av honom medelst en röd strimma över min rygg.
Jag befinner mig nu ute på lekplatsen, och mina ögon äro fortfarande förtrollade av honom, ehuru jag ej kan se honom. Fönstret, i vars närhet jag vet att han sitter och äter sin middag, träder fram i hans ställe, och jag betraktar detta i stället för honom. Visar han sitt ansikte nära det, antager mitt ett bedjande och undergivet uttryck. Tittar han ut genom rutan, stannar den djärvaste pojken (Steerforth undantagen) mitt i ett rop eller tjut och blir helt tankfull. En dag slår Traddles (den
