― 120 ―
vida mindre modig än Traddles och icke på långt när så gammal.
Att se Steerforth vandra till kyrkan framför oss med miss Creakle under armen, var en av de stora synerna i mitt liv. Jag tyckte icke att miss Creakle kunde jämföras med lilla Emili i fråga om skönhet och jag älskade henne icke (jag vågade ej), men jag ansåg henne för en ung dam med ovanliga behag och oöverträfflig i fin belevenhet. Då Steerforth, klädd i vita byxor, bar parasollen åt henne, kände jag mig stolt över att vara bekant med honom och tyckte att hon icke skulle kunna undgå att tillbedja honom av allt sitt hjärta. Mr Sharp och mr Mell voro även betydande personer i mina ögon, men i jämförelse med dem var Steerforth detsamma som solen i jämförelse med två stjärnor.
Steerforth fortfor att beskydda mig och visade sig såsom en mycket nyttig vän, eftersom ingen vågade förolämpa den som han hedrade med sin ynnest. Han kunde icke — i alla händelser gjorde han det icke — försvara mig mot mr Creakle, som alltid var mycket sträng emot mig, men varje gång, som jag hade blivit behandlad värre än vanligt, sade han alltid, att jag behövde litet av hans mod och att han icke skulle ha tålt det, vilket jag betraktade såsom en uppmuntran och fann vara mycket vackert av honom. Mr Creakles stränghet medförde en fördel, men också blott en enda, efter vad jag vet. Han märkte nämligen, att mitt plakat satt honom i vägen, då han gick fram och tillbaka bakom den bänk, på vilken jag satt, och i förbigående ville giva mig ett rapp; detta blev därföre snart borttaget, och jag såg icke vidare till det.
En tillfällig omständighet befäste förtroligheten mellan mig och Steerforth på ett sätt som uppfyllde mig med djup stolthet och tillfredsställelse, ehuru den stundom även medförde sina olägenheter. Medan han en gång gjorde mig den äran att tala med mig ute på lekplatsen, kom jag händelsevis att yttra, att något eller någon — jag har glömt vad det var — liknade något eller någon i Peregrine Pickle. Han sade ingenting
