― 121 ―
för ögonblicket, men då han skulle gå i säng på kvällen, frågade han mig, om jag hade den där boken.
Jag svarade nej, men förklarade huru jag hade kommit att läsa den och alla andra böcker, som jag hade läst.
»Och kommer du ihåg dem?» sade Steerforth.
»Ja, bevars», svarade jag; jag hade ett gott minne och trodde att jag mycket väl kom ihåg dem.
»Nå, då ska jag säga dig något, unga Copperfield», sade Steerforth, »du ska tala om dem för mig. Jag kan inte somna tidigt på kvällen och vaknar ofta tidigt på morgonen, och vi skola gå igenom dem den ena efter den andra, så att det ska bli precis som i Tusen och en natt.»
Jag kände mig i högsta grad smickrad av detta förslag, vilket vi började sätta i verket ännu samma kväll. Vilka oförrätter jag begick emot mina älsklingsförfattare vid min tolkning av dem, är jag icke i stånd att säga och skulle icke heller gärna vilja veta det, men jag hyste en fast tro till deras sanning och berättade, såvitt jag vet, på ett okonstlat, naturligt sätt, och dessa egenskaper räckte ett gott stycke.
Det ledsamma var, att jag ofta var sömnig om kvällen eller nedslagen och icke vidare hågad för att fortsätta berättelsen, och då var det ett rätt besvärligt arbete, men det måste utföras, eftersom det naturligtvis icke kunde komma i fråga att gäcka Steerforths väntan eller göra honom emot. Och på morgonen, då jag var trött och bra gärna skulle ha velat vila mig en timme längre, var det mycket tråkigt att bli väckt liksom sultaninnan Scheherazade och tvungen att berätta en lång historia innan morgonklockan ringde, men Steerforth ville icke veta av något skolkande, och som han i ersättning hjälpte mig med min räkning och mina uppsatser eller vad annat som helst, som föll sig svårt för mig, förlorade jag icke genom denna överenskommelse. Emellertid bör jag icke göra mig själv orätt. Jag drevs varken av någon egennyttig eller egoistisk bevekelsegrund eller av fruktan för honom. Jag beundrade och älskade
