honom, och hans bifall var mig en tillräcklig belöning; det var så dyrbart för mig, att jag nu ser tillbaka på dessa obetydligheter med svidande hjärta.
Steerforth var för övrigt omtänksam och ådagalade vid ett särskilt tillfälle sin omtänksamhet på ett oböjligt sätt, efter vad jag förmodar, till icke ringa förargelse för stackars Traddles och de andra. Det brev, Peggotty hade lovat mig — vilket kärkommet brev det var! — kom innan terminen hade pågått särdeles många veckor, och med det en kaka i ett riktigt bo av apelsiner samt två buteljer körsbärsvin. Denna skatt lade jag pliktskyldigast vid Steerforths fötter och bad honom anse det för sin egendom.
»Vet du vad, unga Copperfield», sade han, »vinet ska gömmas för att fukta din strupe med, när du berättar dina historier.»
Jag rodnade vid denna tanke och bad honom i min blygsamhet, att icke tänka därpå, men han förklarade, att han hade märkt, att jag stundom var hes — litet rosslig i halsen, var det uttryck han begagnade — och varenda droppe skulle användas till det av honom nämnda ändamålet. Vinet blev följaktligen inlåst i hans koffert och fylldes av honom på en flaska och utportionerades åt mig genom en i korken anbragt penna, så ofta jag ansågs vara i behov av en styrkedryck. För att göra denna ännu kraftigare, var han stundom nog vänlig att pressa litet apelsinsaft uti den eller giva den en tillsats av litet stött ingefära eller ett par droppar pepparmynta, och ehuru jag icke vill påstå, att smaken förbättrades genom dessa experiment, eller att det just blev en komposition som man skulle ha använt såsom magstärkande medel, drack jag den likväl samvetsgrant afton och morgon och var honom i hög grad tacksam för hans uppmärksamhet.
Efter vad det förekommer mig, tillbragte vi ett par månader med Peregrine Pickle och ännu ett par månader med de andra, och vinet räckte nästan lika länge som berättelserna. Den stackars Traddles — jag kan aldrig tänka på honom utan med en sällsam fallenhet
