— 124 —
rar mig. Det gjorde mig alltid ont att se Steerforth behandla honom med systematiskt förakt och sällan försumma något tillfälle till att såra hans känslor eller till att få andra att göra det. Detta oroade mig en lång tid och det så mycket mera, som jag inom kort hade berättat Steerforth, för vilken jag lika litet kunde dölja en sådan hemlighet, som jag kunde gömma en kaka eller någon annan sak för honom, om de båda gamla kvinnorna, till vilka mr Mell hade tagit mig med sig, och jag fruktade ständigt, att Steerforth skulle berätta det tillbaka och håna honom därför.
Då jag den första morgonen åt min frukost och vid flöjtens toner somnade i skuggan av påfågelsfjädrarna, drömde säkert ingendera av oss om vilka följderna skulle bliva av min ringa persons införande i detta fattighus. Men besöket fick sina oförutsedda följder, och det på sitt sätt av en allvarlig natur.
En dag, då mr Creakle höll sig inne till följd av opasslighet, något som naturligtvis väckte ett glatt jubel i hela skolan, gick det mycket bullersamt till under förmiddagstimmarna. Gossarnas stora glädje och belåtenhet gjorde det svårt att styra dem, och ehuru den fruktade Tungay visade sig två eller tre gånger med sitt träben och skrev upp namnen på de värsta syndarna, gjorde detta likväl icke något synnerligt intryck, emedan de voro tämligen säkra om att de, göra vad de ville, skulle råka illa ut den följande dagen, varför de förmodligen ansågo det klokast att roa sig i dag.
Det var egentligen talat en halv fridag, eftersom det var lördag, men som stojet ute på lekplatsen skulle ha stört mr Creakle och det icke var något gott promenadväder, höllos vi inne i skolan på eftermiddagen och fingo några lättare övningar än vanligt. Det var den dag på vilken mr Sharp gick ut för att få sin peruk bränd, och mr Mell, som hade det värsta trälarbetet, skötte därför ensam undervisningen.
Om jag kunnat förbinda föreställningen om en tjur eller en björn med en så mild varelse som mr Mell, skulle jag, vid minnet av honom denna eftermiddag, då
