— 125 —
stojet var som värst, tänka mig honom såsom ett av dessa djur, retat av tusen hundar. Jag ser honom luta sitt värkande, mot den knotiga handen stödda huvud ned över boken på pulpeten och ömkligen söka att sköta sitt brydsamma arbete under ett tumult, som skulle ha gjort själva ordföranden i underhuset vimmelkantig. Gossar sprungo från och till sina platser, lekande »kappas om hålet»; där voro skrattande pojkar, sjungande pojkar, pratande pojkar, dansande pojkar och tjutande pojkar, pojkar som skrapade med fötterna, pojkar som snurrade runt och grinade och lipade och gjorde narr av honom, bakom honom och mittför hans ögon, gjorde narr av hans fattigdom, hans stövlar, hans rock, hans mor, av allt som tillhörde honom och som de borde haft aktning för.
»Tyst!» ropade mr Mell, i det han plötsligt reste sig upp och slog boken i pulpeten. »Vad ska detta betyda? Det är alldeles omöjligt att uthärda det; man kan bli galen. Huru kunna ni uppföra er så emot mig?»
Det var min bok med vilken han hade slagit i pulpeten, och som jag stod vid hans sida och följde hans blick, medan den flög över klassen, såg jag alla gossarna stanna, i det några blevo förvånade, andra halvt förskräckta och åter andra kanske bedrövade.
Steerforths plats var i den motsatta ändan av den långa salen. Han stod med ryggen mot väggen och händerna i fickorna och såg på mr Mell med spetsad mun, som om han visslade, medan mr Mell såg på honom.
»Tyst, mr Steerforth!» sade mr Mell.
»Tyst, ni själv!» sade Steerforth och blev helt röd i ansiktet. »Till vem talar ni?»
»Sätt er ned!» sade mr Mell.
»Sätt er ned själv», sade Steerforth, »oech sköt er syssla.»
Ett fnissande hördes och ett visst bifall, men mr Mell var så blek, att tystnad genast uppstod, och en gosse, som hade sprungit bakom honom för att härma hans mor, ändrade beslut och låtsade som om han ville ha sin penna formerad.
