— 129 —
Om mr Mell såg tarvlig och simpel ut i mina ögon i jämförelse med den vackra gossen, skulle det vara omöjligt att beskriva huru simpel mr Creakle tog sig ut.
»Låt honom förneka det, om han kan», sade Steerforth.
»Neka, att han är en tiggare, Steerforth?» utbrast mr Creakle. »Var går han då och tigger?»
»Om han inte själv är en tiggare, så är åtminstone hans nära anförvant det», sade Steerforth. »Det kan just vara detsamma.»
Han såg på mig, och mr Mells hand klappade mig vänligt på axeln. Jag såg upp med blossande ansikte och ångerfullt hjärta, men mr Mells ögon voro fästa på Steerforth. Han fortfor att klappa mig vänligt på axeln, men såg på honom.
»Eftersom ni fordrar att Jag ska rättfärdiga mig, mr Creakle», sade Steerforth, »och säga vad jag menar, så har jag ingenting annat att säga, än att hans mor lever på den allmänna välgörenheten i ett fattighus.»
Mr Mell såg ännu på honom och klappade mig ännu vänligt på axeln, medan han, om jag hörde riktigt, sade viskande till sig själv: »Ja, det var det jag kunde tro!»
Mr Creakle vände sig om mot sin medhjälpare med rynkad panna och tillgjord artighet och sade:
»Ni hör vad denne unge gentleman säger, mr Mell. Var av den godheten och tillrättavisa honom så att hela skolan hör det.»
»Han har obestridligen rätt och behöver ingen till- rättavisning däri», svarade mr Mell mitt under en dödstystnad. »Vad han säger, är sant.»
»Var då av den godheten och förklara offentligt», sade mr Creakle, i det han lutade huvudet åt ena sidan och lät sina ögon rulla runt om i klassen, »huruvida detta någonsin förr än nu kommit till min kännedom.»
»Inte direkt, efter vad jag tror», svarade han.
»Huru, vet ni det inte?» sade mr Creakle. »Ni vet det inte?»
»Jag förmodar att ni aldrig ansett mina ekonomiska omständigheter vara så synnerligt goda», svarade med-
9. — David Copperfield. I.
