— 130 —
hjälparen. »Ni vet hurudan min ställning är och alltid varit här.»
När ni talar på detta sätt», sade mr Creakle, medan hans ådror blevo ännu tjockare än förut, »kan jag inte tro annat än att ni befunnit er i en alldeles falsk ställning och tagit den här skolan för en fattigskola. Mr Mell, vi måste skiljas åt och ju förr, ju hellre.»
»Helst strax», svarade mr Mell och reste sig upp.
»Det beror på er, sir», sade mr Creakle.
»Jag tager avsked av er, mr Creakle, och av er alla», sade mr Mell, i det han såg sig om i klassen och åter klappade mig vänligt på axeln. »Det bästa jag kan önska er, James Steerforth, är, att ni en gäng måtte komma att blygas över ert uppförande i dag. För ögon- blicket ser jag hellre allt annat i er än en vän till mig eller till någon för vilken jag hyser deltagande.»
Han lade ännu en gång handen på min axel, tog sin flöjt och några få böcker upp ur pulpeten, i vilken han läl nyckeln sitta kvar åt sin efterträdare, och lämnade klassen med sina saker under armen. Mr Creakle höll därefter, genom Tungay, ett tal, varuti han tackade Steerforth därför att han, ehuru kanske väl varmt, hade försvarat Salem Houses värdighet och oberoende, och vilket han avslöt med att giva Steerforth en handtryckning, medan vi ropade tre gånger hurra — jag visste ej riktigt varför, men antog, att det var för Steerforth och instämde därför uti ropet av allt mitt hjärta, ehuru jag kände mig ganska nedslagen. Därefter piskade mr Creakle upp Tommy Traddles, emedan denne hade överraskats med att gråta i stället för att jubla över mr Mells bortgång, och begav sig därefter tillbaka till sin soffa eller sin säng, eller varifrån han annars hade kom- mit.
Vi voro nu överlämnade åt oss själva, och jag erinrar mig att vi sågo helt snopna på varandra. För min egen del kände jag en sådan förebråelse och förkrosselse över det som hade skett, att ingenting skulle ha återhållit mina tårar, undantagandes fruktan för att Steerforth, som ofta betraktade mig, skulle ha ansett det för ovän-
