— 132 —
Jag glömde honom likväl snart för betraktandet av Steerforth, som helt obesvärat och utan böcker — han förekom mig kunna allting utantill — övertog några av hans lektioner, till dess en ny lärare blev antagen. Den nye läraren kom från en lärdomsskola och innan han trädde in i sin tjänst, spisade han middag tillsammans med mr Creakles familj för att bli presenterad för Steerforth. Denne senare berömde honom mycket och berättade oss, att han var en riktig »baddare». Utan att ha någon klar föreställning om vilken lärd utmärkelse detta ord betecknade, hyste jag likväl mycken aktning för honom på grund därav och hyste icke det ringaste tvivel om hans överlägsna kunskaper, ehuru han aldrig gjorde sig så mycket besvär med mig som mr Mell hade gjort.
Det förekom ännu blott en enda händelse utom det dagliga skollivet under denna termin, som gjorde på mig ett intryck, som ännu lever kvar — och detta av många skäl.
Medan vi en eftermiddag voro i ett svårt sinnestillstånd och mr Creakle piskade och slog förskräckligt, trädde Tungay in och ropade på sitt vanliga högljudda sätt:
»Främmande till Copperfield!»
Några ord växlades mellan honom och mr Creakle om vilka de främmande voro och i vilket rum de skulle visas in, och därpå tillsades jag, som enligt bruket hade stigit upp vid anmälningen och kände mig helt matt och svag av överraskning, att gå ned för baktrappan och sätta på mig en ren krage, innan jag infann mig i matsalen. Denna befallning lydde jag med en sådan brådska och en sådan beklämning, som min unga själ aldrig förr hade känt, och då jag kom till salsdörren, och den tanken uppstod hos mig, att det kanske kunde vara min mor — jag hade ända till detta ögonblick endast tänkt på mr eller miss Murdstone — drog jag min hand tillbaka från låset och stannade för att snyfta litet innan jag gick in.
I början såg jag ingen, men då jag kände en tryck-
