— 133 —
ning mot dörren och tittade bakom den, fick jag där till min stora förvåning se mr Peggotty och Ham nicka och vinka åt mig med sina hattar och tränga varandra mot väggen. Jag kunde icke låta bli att skratta, men detta var vida mera av glädje över att se dem, än åt deras utseende. Vi tryckte hjärtligt varandras händer, och jag skrattade och skrattade, till dess jag tog fram min näsduk och torkade mina ögon.
Mr Peggotty, som, efter vad jag erinrar mig, icke höll sin mun en enda gång under hela detta besök, visade mycket deltagande, då han såg mig göra detta, och stötte till Ham med armbågen för att få honom att säga något.
»Krya upp er, master Davy!» sade Ham på sitt vanliga tafatta sätt. »Kors vad ni har vuxit!»
»Har jag vuxit?» sade jag och torkade mina ögon.
Jag grät icke av någon särskild orsak, det vet jag, men hur det kom sig, så fick åsynen av gamla vänner mig att gråta.
»Om master Davy har vuxit! Har han inte vuxit?» sade han.
»Ja, har han inte?» sade mr Peggotty.
De fingo mig att skratta genom att skratta åt varandra, och därpå skrattade vi alla tre, till dess jag åter var nära att gråta.
»Vet ni hur det står till med mamma, mr Peggotty?» sade jag. »Och hur min kära, kära, gamla Peggotty mår?»
»Ovanligt!» sade mr Peggotty.
»Och lilla Emili och Gummidge?»
»Ovanligt!» sade mr Peggotty.
Nu uppstod en tystnad. För att bryta denna, drog mr Peggotty två ofantliga humrar, en ofantlig krabba och en väldig segeldukspåse med räkor upp ur fickan och staplade upp dem mellan Hams armar.
»Ser ni», sade mr Peggotty, »som vi sågo, att ni tyckte om en liten smakbit till sovel, när ni var hos oss, togo vi oss friheten att ta det här med oss. Gamla mor har kokat dem, Mrs Gummidge har själv kokat
