— 135 —
grova, håriga ansikte strålande av en glad kärlek och stolthet, som det är mig omöjligt att beskriva. Hans ärliga ögon tändas och tindra, som om deras låga djupt upprördes av någonting ljust och klart. Hans breda bröst häver sig av glädje. Hans starka, tafatta händer knyta sig i hans iver, och han ger sina ord eftertryck med en högerarm, som i mina barnögon tager sig ut som en slägga.
Ham var lika ivrig som han, och jag är övertygad att de skulle ha sagt mycket mera om henne, om de icke hade blivit förlägna i anledning av Steerforths plötsliga inträde. Denne, som såg mig stå och tala med två främlingar i ett hörn av rummet, stannade i en sång, som han sjöng, och sade: »Jag visste inte att du var här, unge Copperfield!» (ty detta var icke det vanliga mottagningsrummet) och gick förbi oss för att gå ut.
Jag är icke säker på huruvida det var av stolthet över att ha en sådan vän som Steerforth, eller av önskan att förklara för honom hur det kom sig att jag hade en vän sådan som mr Peggotty, som jag ropade på honom just som han skulle till att gå ut, men jag sade helt blygsamt — store Gud, vad allt står klart och levande för mig efter så lång tids förlopp —:
»Var snäll och gå inte, Steerforth. Det här är två fiskare från Yarmouth — mycket bra och hyggliga människor — som äro släkt med min sköterska och ha kommit från Gravesend för att hälsa på mig.»
»Å!» sade Steerforth. »Det gläder mig att se dem. Hur står det till med er båda?»
Det låg en otvungenhet i hans sätt — det var glatt och fritt, men icke skrytsamt och övermodigt, detta sätt — vilken jag ännu tror måste ha haft någonting förtrollande uti sig. Jag tror ännu, att hans hållning, hans livlighet, hans vackra ansikte och växt, hans intagande röst samt, såvitt jag förstår, en viss medfödd dragningskraft, som endast få människor torde äga, förlänade honom en trollkraft, som det var en helt naturlig svaghet att giva vika för och som icke synnerligen många kunde motstå. Jag kunde icke undgå att märka,
