— 136 —
huru mycket han behagade dem och huru de i ett ögonblick tycktes öppna sina hjärtan för honom.
»Ni får lov och vara god och låta dem veta därhemma, mr Peggotty», sade jag, »då det brevet skickas av, att mr Steerforth är mycket god emot mig och att jag inte vet hur jag skulle taga mig ut här utan honom.»
»Ah, prat!» sade Steerforth skrattande. »Sådant där får du inte inbilla dem.»
»Och om mr Steerforth någonsin kommer till Norfolk eller Suffolk, mr Peggotty, då jag är där», sade jag, »så kan ni vara övertygad om att jag tar honom med mig till Yarmouth, såvida han har lust, för att han ska kunna få se ert hus. Ni har aldrig sett ett så vackert hus, Steerforth. Det är gjort av en båt.»
»Är det gjort av en båt?» sade Steerforth. »Det är just det lämpligaste huset för en så äkta sjögast.»
»Ja, det är det, sir, ja, det är det, sir!» sade Ham med ett grin. »Det är rätt, unga herre. Ja, master Davy, herrn har rätt. En äkta sjögast! Hör! Hör! Det är vad han är också!»
Mr Peggotty var icke mindre belåten än hans brorson, ehuru hans blygsamhet förbjöd honom att så högljutt erkänna en personlig artighet.
»Tackar så mycket, sir», sade han, i det han bugade sig och myste och fingrade på ändarna av halsduken, som hängde ned på bröstet. »Tackar så mycket, sir. Jag försöker sköta mitt yrke så gott jag kan, sir.»
»Mera kan inte den bästa människa göra, mr Peggotty», sade Steerforth, som redan kunde hans namn.
»Jag vill slå vad om att ni själv gör detsamma, sir», sade mr Peggotty nickande med huvudet, »och att det ni gör, det gör ni bra, sir — riktigt bra; jag tackar så mycket, sir. Jag är er mycket förbunden, sir, för er välvilja emot mig. Jag är obildad, men villig, åtminstone hoppas jag att jag är det, förstår ni. Vad mitt hus anbelangar, så är det inte mycket att se, sir, men det står hjärtligt till er tjänst, sir, om ni en gång skulle komma med master Davy för att bese det. Jag är en riktig
