— 141 —
»Är det ock?» sade mr Barkis.
Han tycktes finna ett outtömligt ämne till eftertanke i denna omständighet och satt under någon tid och funderade och visslade för sig själv.
»Ja», tog han omsider till orda, »ni kan säga: ’Peggotty, Barkis väntar på ett svar.’ Nu säger hon kanske: ’Svar? På vad då?’ och så säger ni: ’På det jag skrev till er.’ ’Vad var det?’ säger hon. ’Barkis är villig’, säger ni.»
Detta utomordentligt listiga förslag beledsagade mr Barkis med en sådan knuff av sin armbåge, att jag fick ett riktigt stygn i sidan. Därpå satt han och lutade sig fram över sin häst som vanligt och vidrörde icke saken vidare, med undantag av att han en halvtimme senare tog en bit krita upp ur sin ficka och skrev »Clara Peggoty» inuti vagnskuren — tydligen såsom en enskild anteckning till minnes.
Ack, vilken sällsam känsla det var att resa hem, då det icke var något hem, och att märka, att varje föremål, som mina ögon föllo på, erinrade mig om det gamla, glada hemmet, som liknade en dröm, vilken jag aldrig kunde drömma om igen! Dessa dagar, då min mor och jag och Peggotty voro allt för varandra och det icke fanns någon som trädde emellan oss, framstodo så sorgligt för mig under vägen, att jag icke vet om jag var glad över att komma dit — icke vet, om jag icke hellre hade varit därifrån och glömt det i Steerforths sällskap. Men nu var jag på väg dit, och snart var jag vid vårt hus, där de nakna, gamla almarna vredo sina många händer i den grå vinterluften, och bitar av gamla kråkbon fördes bort av vinden.
Formannen satte ned min koffert vid trädgårdsporten och lämnade mig. Jag gick längs gångvägen fram mot huset, seende upp mot fönstren och vid varje steg fruktande att få se mr Murdstone eller miss Murdstone buttert titta ut genom något av dem. Intet ansikte visade sig emellertid, och som jag nu hade kommit fram till byggningen och visste huru jag skulle få upp por-
