— 140 —
Mr Barkis tycktes vara vid dåligt lynne och svarade torrt.
»Var det inte riktigt, mr Barkis?» frågade jag efter ett ögonblicks tvekan.
»Jo, nej», sade mr Barkis.
»Blev inte hälsningen riktigt framförd?»
»Hälsningen blev kanske riktigt framförd», sade mr Barkis, »men därmed slutade det också.»
Som jag icke förstod vad han menade, upprepade jag frågande:
»Slutade det, mr Barkis?»
»Det blev ingenting vidare utav det», förklarade han med en sidoblick på mig. »Det kom inte något svar.»
»Ni väntade således ett svar, mr Barkis?» frågade jag och gjorde stora ögon, ty nu gick ett ljus upp för mig.
»När en person säger att han är villig», sade mr Barkis och vände åter sin blick långsamt emot mig, »är det detsamma som att säga, att den där personen väntar svar.»
»Nå, mr Barkis?»
»Jo», sade mr Barkis och vände åter sina ögon mot hästens öron, »den där personen har sedan dess alltjämt väntat på svar.»
»Har ni sagt henne det, mr Barkis?»
»Ne-ej!» brummade mr Barkis, sedan han betänkt sig ett ögonblick. »Jag tänker inte gå och säga henne det. Jag har inte sagt tio ord till henne. Jag tänker inte gå och säga henne det.»
»Vill ni då att jag ska göra det, mr Barkis?» frågade jag.
»Ni kan säga henne, om ni vill», sade mr Barkis med ännu ett långsamt ögonkast på mig, »att Barkis väntar på svar. Ni kan säga — vad är namnet?»
»Hennes namn?»
»Ja», sade mr Barkis med en nick.
»Peggotty.»
»Dopnamn eller naturliga namn?» sade mr Barkis.
»Å, det är inte hennes dopnamn. Hennes dopnamn är Clara.»
