― 11 ―
»Det var mr Copperfield som valde namnet», svarade min mor. »Då han köpte huset, trodde han att det fanns kråkor här.»
Aftonvinden åstadkom just i detsamma ett sådant oväsen i några gamla almar nere i trädgården, att varken min mor eller miss Betsey kunde låta bli att titta dit bort. I det almarna böjde sig emot varandra, likt jättar, som viskade hemligheter till varandra, och därpå, efter några få sekunders lugn, åter satte sig i en våldsam rörelse och svängde omkring med sina vilda armar, som om deras förra förtroenden hade varit alltför syndiga för deras sinneslugn, gåvo sig några av vinden piskade, ruggiga gamla kråkbon, som nedtyngde de övre grenarna, till att svaja upp och ned, alldeles som lika många vrak på vågorna.
»Var äro fåglarna?» frågade miss Betsey.
» Vad var det?» genmälde min mor, som hade tänkt på någonting annat.
»Kråkorna… vad har det blivit av dem?» frågade miss Betsey.
»Det har inte funnits några sådana så länge vi ha bott här», sade min mor. »Vi trodde… mr Copperfield trodde, att det var ett tämligen stort kråkbo; men boen voro mycket gamla, och fåglarna hade för länge sedan lämnat dem.»
»David Copperfield upp i dagen!» utbrast miss Betsey. »David Copperfield från topp till tå! Att kalla ett hus för kråkboet, fastän det inte finns en enda kråka i närheten och taga fåglarna på god tro, därför att han ser boen!»
»Mr Copperfield är död», svarade min mor, »och om ni vågar tala ovänligt om honom till mig, så…»
Jag förmodar att min stackars mor ett ögonblick tänkte på att överfalla och slå min tant, som kunde ha
skydda kråkorna eller kajorna och lämna dem några stora träd att bygga sina bon uti och ligga ut sina ungar. En sådan plats kallas Rookery av rook, kråka eller kaja. För övrikt kallas så även ett gammalt och förfallet hus alldeles som vi kalla ett sådant ‘kråknäste‘.
