— 150 —
voro mycket lyckliga, och denna afton, som var den sista i sitt slag och bestämd att avsluta denna del av mitt liv, skall aldrig gå ur mitt minne.
Klockan var nära tio innan vi hörde ljudet av vagnshjul. Vi reste oss nu allesamman upp, och min mor sade hastigt, att som mr och miss Murdstone inte kunde tåla att barn voro så länge uppe, var det kanske bäst att jag gick till sängs. Jag kysste henne och gick strax uppför trappan med mitt ljus, innan de kommo in. Medan jag gick upp till mitt sovrum, där jag hade varit inspärrad, förekom det min barnsliga inbillning som om de förde ett kallt luftdrag med sig in i huset, som blåste bort den gamla förtroliga känslan likt en fjäder.
Det var långt ifrån behagligt för mig att gå ned till frukosten på morgonen, eftersom jag icke en enda gång hade sett mr Murdstone alltsedan den dagen då jag begick min minnesvärda förseelse. Men eftersom det nu en gång måste ske, så gick jag ned i salen, sedan jag stannat två eller tre gånger på halva vägen och lika många gånger sprungit på tåspetsarna tillbaka till mitt rum.
Han stod med ryggen åt kaminen, medan miss Murdstone var sysselsatt med att tillaga teet. Han såg skarpt på mig då jag trädde in, men gjorde icke något slags tecken till igenkännande.
Efter ett ögonblicks förvirring gick jag fram till honom och sade:
»Jag ber er om förlåtelse, sir. Jag är mycket ledsen över vad jag gjort och hoppas att ni måtte förlåta mig.»
»Det gläder mig att höra att du är ledsen, David», svarade han.
Den hand, han räckte mig, var densamma som jag hade bitit. Jag kunde icke låta bli att låta mina ögon för en sekund vila på en röd fläck på den, men denna var icke på långt när så röd som jag blev, då jag märkte det hotande uttrycket i hans ansikte.
»Huru står det till, madame?» sade jag till miss Murdstone.
»Å, Gud bevare mig!» suckade miss Murdstone, i det
