— 151 —
hon i stället för handen räckte mig skeden, med vilken hon hämtade upp teet. »Hur länge räcker skollovet?»
»Fyra veckor.»
»Från när?»
»Från i dag.»
»Nå», sade miss Murdstone, »då plånar jag ut en dag.»
Hon höll på detta sätt ett slags almanack över tiden för skollovet och plånade noggrant på detta sätt ut en dag varje morgon. Hon gjorde detta på ett buttert sätt, ända till dess hon kom till tio, men när hon väl hade kommit över de enkla talen, blev hon mera förhoppningsfull och, då tiden skred framåt, till och med glad och skämtsam.
Det var på själva den första dagen som jag var nog olycklig att bringa henne, som annars i allmänhet icke var utsatt för en sådan svaghet, uti ett tillstånd av den häftigaste förskräckelse. Jag kom ned i salen, där hon och min mor sutto, och som det lilla barnet (som endast var några få veckor gammalt) låg i min mors knä, tog jag det mycket försiktigt i mina armar, men i detsamma gav miss Murdstone till ett sådant anskri att jag så när hade tappat det.
»Bästa Jane!» utbrast min mor.
»Gud i himmelen Clara, ser du?» ropade miss Murdstone.
»Ser vad, bästa Jane?» sade min mor. »Var?»
»Han har ju tagit det!» skrek miss Murdstone. »Pojken har tagit barnet!»
Hon var alldeles förlamad av skräck, men samlade likväl sina krafter så mycket att hon kunde rusa emot mig och taga barnet ur mina armar. Men därefter blev hon så matt och så illamående, att man måste giva henne litet körsbärsbrännvin. Sedan hon åter hade hämtat sig, förbjöd hon mig högtidligt att under vilken förevändning som helst någonsin mera röra vid min bror, och min stackars mor, som jag kunde se hyste en helt annan önskan, bekräftade helt ödmjukt förbudet genom att säga:
