— 152 —
»Det har du utan tvivel rätt uti, bästa Jane.»
Vid ett annat tillfälle, då vi tre voro församlade, blev samma kära lilla barn — det var mig verkligen kärt för min mors skull — en oskyldig orsak till att miss Murdstone blev i hög grad uppbragt. Min mor, som hade betraktat det lilla barnets ögon, medan det låg i hennes knä, sade: »Kom hit, Davy!» och betraktade mina.
Jag såg miss Murdstone lägga ifrån sig sina stålpärlor.
»Ja, det må jag säga», sade min mor milt, »att de äro precis lika. Jag förmodar att det är mina ögon. Jag tror att de ha samma färg som mina, men underbart lika äro de.»
»Vad talar du om, Clara?» frågade miss Murdstone.
»Bästa Jane», sade min mor litet förskräckt över den barska ton med vilken frågan framställdes, »jag tycker att lillens och Davys ögon äro alldeles lika.»
»Clara!» sade miss Murdstone och reste sig förtörnad upp från sin plats, »ibland är du då en riktigt enfaldig varelse.»
»Bästa Jane!» invände min mor.
»En riktigt enfaldig varelse», sade miss Murdstone. »Vilken annan skulle väl kunna jämföra min brors barn med din pojke? De likna inte alls varandra. De äro fullkomligt olika i alla avseenden, och jag hoppas att de ständigt skola fortfara att vara det. Jag vill inte sitta här och höra på sådana där jämförelser.»
Med dessa ord vandrade hon ut och slog dörren hårt igen efter sig.
Kort sagt, jag var icke miss Murdstones gunstling. Kort sagt, jag var ingen människas gunstling, icke ens min egen, ty de, som höllo av mig, tordes icke visa det, och de, som icke höllo av mig, visade det så tydligt, att jag hade ett pinsamt medvetande om att jag ständigt måste förefalla tafatt, tölpaktig och dum.
Jag kände att jag besvärade dem lika mycket som de besvärade mig. Kom jag in i salen, där de voro, och de talade med varandra, och min mor såg glad ut, smög sig ett oroligt moln över hennes ansikte från det ögonblick
