— 154 —
miss Murdstone, »ifall jag inte förstod mig på den pojken eller på pojkar i allmänhet. Jag ger mig inte ut för att ha någon djup blick, men jag påstår mig äga vanligt, sunt människoförstånd.»
»Utan tvivel, bästa Jane», svarade min mor, »du har ett mycket klart förstånd…»
»Å, nej, bevars! Säg för all del inte det, Clara!» inföll miss Murdstone i vred ton.
»Jo, det är jag övertygad om», fortfor min mor, »och envar vet det. Jag har själv så mycken nytta av det på många sätt — eller borde åtminstone ha det — att ingen kan vara mera övertygad därom än jag, och därför talar jag med stort misstroende till mitt eget omdöme, bästa Jane, det försäkrar jag dig.»
Låt oss säga att jag inte förstår pojken, Clara», inföll miss Murdstone, i det hon ordnade de små bojorna kring sin handled. »Vi ska med din tillåtelse komma överens om att jag alls inte förstår mig på honom. Han är alltför djup för mig. Men min brors skarpsinne torde väl ändå möjligen sätta honom i stånd att ha någon insikt i hans karaktär, och jag tror att min bror ämnade yttra sig i detta ämne, då vi — på ett inte särdeles passande sätt — föllo honom i talet.»
»Jag menar, Clara», sade mr Murdstone med dämpad, allvarlig röst, »att det gives bättre och mera opartiska domare i denna fråga än du.»
»Edvard», sade min mor blygt, »du är en vida bättre domare i alla möjliga frågor än jag tilltror mig vara. Det är både du och Jane. Jag sade endast…»
»Du sade endast någonting svagt och obetänkt», svarade han. »Akta dig för att göra det oftare, bästa Clara, och giv akt på dig själv.»
Min mors läppar rörde sig, som om hon svarade: »Ja, bäste Edvard», men hon sade ingenting högt.
»Jag yttrade, att det gjorde mig ont att se, David», sade mr Murdstone, i det han stelt vände sitt huvud och sina ögon emot mig, »att du har ett surt och buttert lynne. Detta är ett fel som jag inte kan låta utveckla sig inför mina ögon, utan att jag måste söka att av-
