— 155 —
hjälpa det. Du måste därför anstränga dig för att ändra det, och vi skola hjälpa dig därmed.»
»Jag ber om ursäkt, sir», stammade jag, »jag har aldrig velat vara så där sedan jag kom hem.»
»Tag inte din tillflykt till en osanning, min gunstig junker», svarade han så häftigt, att jag såg min mor ofrivilligt sträcka ut sin skälvande hand, liksom för att medla oss emellan. »Du har i din tjurighet dragit dig undan till ditt rum, där du uppehållit dig, i stället för att du borde ha varit närvarande här. Jag säger dig nu en gång för alla, att du ska' uppehålla dig här och inte där. Vidare får jag säga dig att jag fordrar att du lyder vad jag säger dig. Du känner mig, David. Jag vill ha det så.»
Miss Murdstone skrattade ett litet hest skratt.
»Jag fordrar ett aktningsfullt, villigt och vänligt uppförande mot mig själv, Jane Murdstone och din mor», fortfor han. »Jag tål inte att ett barn efter sitt tycke ska sky detta rum. Sätt dig ned.»
Han befallde mig som om jag varit en hund, och jag lydde på samma sätt.
»Ännu en sak», sade han. »Jag märker att du är fallen för att söka lågt och simpelt sällskap. Du får inte sällskapa med tjänstfolket. Köket ska inte förbättra dig i de många avseenden, i vilka du behöver förbättring. Om den där kvinnan, som sätter upp dig, säger jag ingenting, eftersom du, Clara», här vände han sig med lägre röst till min mor, »på grund av gammal bekantskap och lång vana har en svaghet för henne, som du ännu inte övervunnit.»
»Ja, det är en högst oförklarlig förblindelse!» utbrast miss Murdstone.
»Jag säger bara», fortfor han, vänd till mig, »att jag ogillar att du föredrager ett sällskap sådant som Peggotty, och att det måste bli ett slut därpå. Nu vet du min tanke, David, och du vet även vad följden kommer att bli, ifall du inte visar mig en punktlig lydnad.»
Ja, jag visste det — bättre måhända än han själv
