— 160 —
Jag väntade mig en korg från Peggotty och rodnade av glädje vid denna tillsägelse. Några av gossarna närmast invid mig påminde mig om att jag icke skulle glömma dem, då jag helt livligt skyndade upp från min plats.
»Du behöver inte skynda dig så mycket, David», sade mr Sharp. »Du kommer tids nog, min gosse; skynda dig inte så mycket!»
Jag skulle ha blivit förvånad över den medlidsamma ton, i vilken han talade, om jag hade lagt märke till den, men det gjorde jag först efteråt.
Jag skyndade ned i salen, där jag fann mr Creakle sittande vid sin frukost, med spanska röret och en tidning framför sig, och mrs Creakle med ett öppet brev i handen, men någon korg syntes icke till.
»David Copperfield», sade mrs Creakle, i det hon förde mig fram till en soffa och satte sig vid min sida, »jag önskar tala med dig om någonting viktigt. Jag har någonting att säga dig, mitt barn.»
Mr Creakle, på vilken jag naturligtvis fäste mina ögon, skakade på huvudet och kvävde en suck med en väldig smörgås.
»Du är för ung för att veta huru världen förändras med varje dag», sade mrs Creakle, »och huru människorna lämna den, men vi måste alla erfara det, David; några av oss i vår ungdom, några på vår ålderdom, och några av oss vid alla tider i livet.»
Jag såg allvarligt på henne.
»Voro de alla friska då du for hemifrån efter skollovet?» frågade mrs Creakle efter en stunds tystnad. »Var din mor frisk?» tillade hon efter ett nytt uppehåll.
Jag darrade utan att rätt veta varför och såg ännu alltjämt allvarligt på henne, utan att försöka att svara.
»Jag frågar det», fortfor hon, »därför att jag tyvärr måste säga dig, att jag i dag fått höra, att din mamma är mycket sjuk.»
En dimma reste sig mellan mrs Creakle och mig, och hennes gestalt tycktes ett ögonblick röra sig i den. Där-
