— 161 —
efter kände jag de brännande tårarna rinna ned för mitt ansikte, och nu stod åter allting stilla.
»Hon är mycket farligt sjuk», tillade hon.
Jag visste nu alltsammans.
»Hon är död.»
Hon hade icke behövt säga mig det. Jag hade redan brustit ut i en förtvivlad gråt och känt mig stå ensam och övergiven i världen.
Hon var mycket god emot mig, behöll mig hos sig hela dagen och lämnade mig stundom ensam, och jag grät och snyftade mig i sömn och vaknade och grät på nytt. Då jag icke kunde gråta mera, började jag att tänka, och nu blev den tyngd, som vilade på mitt bröst, ännu tyngre än förut, och min sorg blev en dov smärta, för vilken det icke fanns någon lindring.
Och likväl voro mina tankar flyktiga och höllo sig icke uteslutande fast vid den olycka, som tyngde mig, utan irrade ostadigt omkring. Jag föreställde mig vårt hus stängt och förstummat. Jag tänkte på det lilla, späda barnet, vilket, efter vad mrs Creakle sade, under någon tid hade varit sjukligt och troligen även skulle dö. Jag tänkte på min fars grav på kyrkogården utanför vår boning och på att min mor skulle ligga under det träd jag så väl kände till. Jag steg upp på en stol, då jag blev ensam, och såg mig i spegeln för att se hur röda mina ögon voro och huru sorgset milt ansikte såg ul. Efter några timmars förlopp grubblade jag över vad som — ifall mina tårar verkligen voro så långsamma att flyta, som de tycktes vara — skulle smärta mig mest att tänka på av det som stod i samband med min förlust, då jag närmade mig mitt hem, ty jag skulle hem till begravningen. Jag vet även, att jag tyckte att min sorg gav mig en viss värdighet bland de övriga pojkarna och att jag liksom kände mig upphöjd över dem.
Om ett barn någonsin känt en uppriktig sorg, så var det jag, men jag erinrar mig att denna min nya vikt och värdighet fyllde mig med ett slags tillfredsställelse, då jag på aftonen vandrade ute på lekplatsen, medan
11. — David Copperfield. I.
