— 166 —
färdig, skulle vi kunna göra en liten utflykt tillsammans, Minni och jag — och ni.»
»Å, jag trodde att ni tänkte helt och hållet glömma bort mig», sade mr Omer och skrattade så han började att hosta.
»Eftersom ni var så god och sade det», fortfor den unge mannen, »så tog jag itu med det med ansats, som ni ser. Vill ni nu komma och säga vad ni tycker om det?»
»Ja», sade mr Omer och reste sig upp. »Hör nu, min unge vän», sade mr Omer, i det han stannade och vände sig till mig, »skulle ni vilja se er…»
»Nej, pappa», inföll Minni.
»Jag trodde att det kunde roa honom, mitt barn», sade mr Omer, »men du har kanske rätt.»
Jag kan icke säga varav jag visste att det var min kära, älskade mors likkista, som de gingo ut för att taga i ögonsikte. Jag hade aldrig hört någon sådan tillverkas, och såvitt jag vet hade jag aldrig sett någon sådan, men medan ljudet varade, rann det mig i sinnet vad det var, och då den unge mannen trädde in, vet jag att jag visste vad han hade gjort.
Som arbetet nu var färdigt, borstade de båda unga flickor, vilkas namn jag icke hade hört, spintet och trådarna från sina klänningar och gingo ut i butiken för att göra den i ordning till kundernas mottagande, men Minni stannade kvar för att lägga ihop det de hade sytt och packa ned det i två korgar. Detta gjorde hon liggande på sina knän, medan hon gnolade på en glad och livlig melodi. Joram, vilken jag med visshet antog vara hennes tillbedjare, kom in och stal en kyss av henne medan hon var sålunda sysselsatt (han tycktes alls icke bekymra sig om mig) och sade att hennes far hade gått efter vagnen och att han skulle skynda sig att själv bli färdig. Därefter gick han ut igen, och nu stoppade hon sin fingerborg och sin sax i fickan och trädde en synål med en trådända nätt in i bröstet på sin klänning samt tog hastigt på sig sitt ytterplagg framför en liten spe-
