— 165 —
Rat—tat-tat, rat—tat-tat, rat—tat-tat, lät det från andra sidan av gården.
»Han ligger sex fot djupt, så visst som han ligger en tum under jord», sade mr Omer skämtsamt. »Om det var på hans begäran eller enligt hennes anordning, har jag glömt.»
»Vet ni hur det står till med min lilla bror, sir?» frågade jag.
Mr Omer skakade på huvudet.
Rat—tat-tat, rat—tat-tat, rat—tat-tat!
»Han ligger i sin mors armar», sade han.
»Ack, stackars liten! Han är således död?»
»Låt det inte gå er hårdare till hjärtat, än som är nödvändigt», sade mr Omer. »Ja, barnet är dött.»
Mina sår bröto upp på nytt vid denna underrättelse. Jag lät den knappast rörda frukosten stå och gick bort och lade mitt huvud på ett annat bord i ett hörn av det lilla rummet, vilket Minni röjde av, för att jag inte med mina tårar skulle fläcka sorgsakerna, som lågo därpå. Hon var en vacker, godlynt flicka och strök mitt hår tillbaka från mina ögon med en mild och vänlig hand, men hon var så innerligt glad över att hon i det närmaste hade slutat sitt arbete och det i så god tid, och var så olika mig.
Strax därefter upphörde hammarmelodien, och en ung man med gott utseende kom gående över gården in i rummet. Han hade en hammare i handen, och hans mun var full med små spikar, vilka han var tvungen att taga ut innan han talade.
»Nå, Joram?» sade mr Omer. »Hur skrider ni framåt?
»Jo, galant», sade Joram. »Det är färdigt, sir.»
Minni rodnade litet, och de båda andra flickorna logo åt varandra.
»Huru! Ni arbetade således vid ljus i går kväll, medan jag var på klubben? Inte sant?» sade mr Omer och blundade med ena ögat.
»Ja», svarade Joram, »ty ni sade ju, att om jag bleve
