— 168 —
kom hem — då jag såg fönstret i min mors rum och där bredvid det som i lyckligare dagar hade varit mitt.
Jag låg i Peggottys armar innan jag kom fram till porten, och hon förde mig in i huset. Genast som hon fick se mig, utbrast hennes sorg, men hon kuvade den snart och talade i viskande ton och gick sakta, som om den döda hade kunnat bli störd. Hon hade, efter vad jag fick höra, icke på länge legat i sängen och satt ännu uppe hela natten och vakade. Så länge hennes stackars kära fru ännu var ovan jord, sade hon, ville hon icke lämna henne.
Mr Murdstone fäste icke någon uppmärksamhet vid mig, då jag kom in i salen, utan fortfor att sitta i sin länstol vid kaminen, gråtande och grubblande, utan att yttra ett ord. Miss Murdstone, som var sysselsatt vid sitt skrivbord, vilket var fullt av brev och papper, räckte mig sina kalla fingerspetsar och frågade mig med en järnhård viskning, om man hade tagit mått av mig till mina sorgkläder.
Jag svarade jakande.
»Och dina skjortor?» fortfor hon. »Har du tagit dem med dig?»
»Ja, jag har tagit alla mina kläder med mig.»
Detta var all den tröst hennes fasthet skänkte mig. Jag tvivlar icke på att hon vid ett tillfälle sådant som det närvarande fann ett utsökt nöje i att ådagalägga sin självbehärskning, sin fasthet, sin själsstyrka, sitt sunda förstånd och hela den diaboliska listan på sina älskvärda egenskaper. Hon var i synnerhet stolt över sin praktiska skicklighet och visade den nu genom att reducera allting till penna och bläck och icke låta röra sig av någonting. Hela den övriga delen av dagen ända till aftonen satt hon vid detta skrivbord, raspande helt lugnt med en hård penna och talande i samma orubbliga viskning till envar, utan att en enda muskel i hennes ansikte slappades, utan att en ton i hennes röst förmildrades och utan att ett enda veck på hennes klänning blev rubbat.
Under dessa dagar före begravningen såg jag endast
