— 169 —
föga till Peggotty, med undantag av att jag, då jag gick upp eller ned för trappan, ständigt träffade henne strax invid det rum, där min mor och hennes lilla barn slumrade, och med undantag av att hon varje afton kom in till mig och satt vid min huvudgärd till dess jag somnade.
Ett par dagar före begravningen — jag tror att det var ett par dagar, ehuru jag vet att jag är förbryllad i avseende på denna tunga tid, vars gång ingenting betecknade — förde hon mig in i rummet. Jag erinrar mig endast att det förekom mig som om all den högtidliga tystnad, som rådde i huset, låge förkroppsligad under ett vitt täcke på sängen, varomkring en vacker renhet och friskhet rådde, och att jag, då hon ville lyfta upp täcket, ropade: »Ack, nej, nej!» och drog hennes hand tillbaka.
Om begravningen hade ägt rum i går, skulle jag ej kunnat mera tydligt erinra mig den. Själva luften i helgdagsrummet, då jag trädde in genom dörren, eldens klarhet, vinets skimrande i karafferna, mönstren på glas och tallrikar, den svaga, angenäma doften av fint bakverk, lukten från miss Murdstones klänning och våra svarta kläder — allt detta erinrar jag mig. Mr Chillip är inne i rummet och kommer fram och talar med mig.
»Huru står det till, master David?» säger han vänligt.
Jag kan inte svara honom att jag mår mycket bra, utan räcker honom min hand, som han håller i sin.
»Ja, herregud!» säger mr Chillip milt, medan någonting lyser i hans ögon. »Våra små vänner växa upp omkring oss. De växa så att man knappt kan känna igen dem, min nådiga.»
Dessa ord yttrar han till miss Murdstone, som icke ger något svar.
»Det har skett ett stort framsteg här!» säger mr Chillip.
Miss Murdstone svarar endast med en rynkning av pannan och en stel böjning på huvudet, varpå mr Chillip, som känner sig helt förbryllad, går bort i en vrå för sig själv och icke vidare öppnar sin mun.
