― 14 ―
knyckarna på nacken så småningom hade upphört. »Levde ni väl tillsammans?»
»Vi voro mycket lyckliga», sade min mor. »Mr Copperfield var endast alltför god emot mig.»
»Han skämde väl bort er, förmodar jag?» sade miss Betsey.
»Ja, nu då jag åter står alldeles ensam i den hårda och sträva världen och inte har någon annan än mig själv att lita på, fruktar jag det nästan», snyftade min mor.
»Se så, gråt då inte!» sade miss Betsey. »Ni passade inte för varandra, barn — om för övrigt två människor någonsin kunna passa för varandra — och därför gjorde jag den där frågan. Ni var ju fader- och moderlös, inte sant?»
»Jo.»
»Och guvernant?»
»Jag var guvernant i en familj, där David Copperfield kom på besök. Mr Copperfield var mycket vänlig emot mig, visade mig mycken uppmärksamhet och friade slutligen till mig. Jag gav honom ja och så blevo vi gifta», sade min mor helt naivt.
»Hm, stackars barn!» mumlade miss Betsey, alltjämt seende in i elden. »Kan ni något?»
»Vad menar ni?» stammade min mor.
»Kan ni till exempel sköta ett hushåll?» sade miss Betsey.
»Inte så särdeles mycket, fruktar jag», svarade min mor. »Inte så mycket som jag skulle önska. Mr Copperfield försökte att lära mig det…»
»Jo, det var just den rätta!» sade miss Betsey för sig själv.
»Och jag hoppas att jag skulle ha gjort framsteg, efter som jag var mycket villig att lära och han en mycket tålig lärare, om inte den stora olyckan, hans död…» här bröt min mor åter av och kunde icke komma längre.
»Se så! Se så!» sade miss Betsey.
»Jag förde min hushållsbok mycket ordentligt och räknade igenom den varje afton med mr Copperfield»,
