― 15 ―
snyftade min mor i ett nytt utbrott av sorg och bröt åter av.
»Se så, se så!» sade miss Betsey. »Gråt då inte!»
»Och jag kan försäkra, att det aldrig föll ett ont ord oss emellan för den sakens skull, undantagandes när mr Copperfield förebrådde mig, att mina treor och femmor alltför mycket liknade varandra, eller för att jag gjorde krokiga slängar på mina sjuor och nior», fortfor min mor med ännu en snyftning och bröt av.
»Ni skadar er själv», sade miss Betsey, »och ni vet att det varken är bra för er själv eller för min guddotter. Ni får inte göra så där.»
Dessa skäl bidrogo något till att lugna min mor, ehuru hennes tilltagande illamående kanske hade större andel däruti. Nu uppstod en kort tystnad, som endast då och då avbröts av ett »hm!» vilket miss Betsey utstötte, medan hon satt med fötterna på kamingallret.
»Jag vet att David hade köpt sig en livränta för sina pengar», sade hon slutligen. »Vad har han gjort för er?»
»Mr Copperfield», svarade min mor med någon ansträngning, »var nog god och omtänksam att laga att en del av den tillföll mig.»
»Huru mycket?» frågade miss Betsey.
»Hundrafem pund om året», svarade min mor.
»Det kunde ha varit sämre», sade min tant.
Ordet passade till ögonblicket. Det hade blivit så mycket sämre med min mor, att då Peggotty kom in med tebordet och ljusen och genast såg huru klen hon var — vilket miss Betsey kunnat se tydligare, om det hade varit tillräckligt ljust — förde hon henne oförtövat upp på hennes rum och skickade därefter sin brorson, Ham Peggotty, som för några dagar hade utan min mors vetskap varit dold i huset för att i trängande fall begagnas som ilbud, i största hast efter barnmorskan och doktorn.
Dessa allierade makter blevo, då de infunno sig få minuter efter varandra, högst förvånade över att finna ett okänt fruntimmer av majestätiskt utseende sitta vid kaminen, med hatten hängande på vänstra armen, och stoppa till sina öron med bomull. Som Peggotty ingen-
