— 179 —
Då Peggotty fäste hans uppmärksamhet på mina lidanden, gav mr Barkis genast litet mera plats och makade sig så småningom bort igen. Men jag kunde icke undgå att märka, att han tyckte sig ha hittat på ett förträffligt medel att uttrycka sig på ett prydligt, behagligt och pikant sätt, utan att ha besvär med att tänka ut något samtal. Han skrattade tydligen invärtes däråt en stund. Så småningom vände han sig åter mot Peggotty och upprepade: »Är ni verkligen riktigt glad och kry?» och makade sig därefter åter närmare intill oss, till dess andan när nog var klämd ur kroppen på mig. Alltemellanåt företog han sig en dylik utflykt bort till oss, med samma fråga och samma resultat. Slutligen reste jag mig upp varje gång jag såg honom närma sig och ställde mig på fotbrädet, liksom för att betrakta utsikten, och på det sättet redde jag mig så tämligen.
Han var nog artig att hålla vid ett värdshus, enkom för vår skull, där han trakterade med fårstek och öl. Men till och med mitt under det Peggotty höll på att dricka, fick han ett anfall av den där lusten att närma sig och hade så när kvävt henne. Men då vi kommo närmare målet för vår resa, fick han mera att sköta och mindre tid att vara artig, och då vi foro in på stenläggningen i Yarmouth, blevo vi alla tre alltför mycket skakade och stötta för att kunna tänka på någonting annat.
Mr Peggotty och Ham väntade på oss på det gamla stället. De togo på det vänligaste emot mig och Peggotty och skakade hand med mr Barkis, vilken med hatten så långt bakut som möjligt, med ett förläget leende på läpparna och med förlägenhet målad i hela sin varelse ända ned i benen, såg tämligen bortkommen ut. Var och en av dem tog en av Peggottys koffertar, och just som vi skulle till att gå, gav mig mr Barkis en högtidlig vink med pekfingret, att jag skulle följa honom in i en port.
»Hör nu», brummade mr Barkis, »det var allt som det skulle.»
Jag såg upp i hans ansikte och svarade, med ett försök att se mycket djupsinnig ut:
