— 178 —
största kofferten på nacken och gick ut med den, gav han mig en blick, varuti jag tyckte mig läsa en viss mening, såframt en sådan någonsin kunde sägas hitta vägen upp till mr Barkis' ansikte.
Peggotty var naturligtvis nedslagen över att lämna det som i så många år hade varit hennes hem och där hennes livs tvenne starkaste böjelser — den för min mor och den för mig — hade vuxit upp. Hon hade också mycket tidigt på morgonen varit ute på kyrkogården och satte sig upp på vagnen och blev sittande där med näsduken för ögonen.
Så länge hon befann sig i denna stämning, gav mr Barkis icke något slags tecken till liv. Han satt på sin vanliga plats och i sin vanliga ställning, som en uppstoppad figur, men då hon började att se sig om och tala med mig, nickade och grinade han åtskilliga gånger, ehuru jag icke hade den ringaste föreställning om åt vem han gjorde det eller vad han menade därmed.
»Det är vackert väder i dag, mr Barkis», sade jag för artighetens skull.
»Ja, det är inte så dåligt», svarade mr Barkis, som i allmänhet var mycket försiktig i sitt tal för att icke bringa sig själv i förlägenhet.
»Nu är Pegpgotty glad och kry igen, mr Barkis», anmärkte jag för att göra honom ett nöje.
»Är hon ock?» sade mr Barkis.
Och sedan han grubblat däröver en stund såg mr Barkis på henne med en djupsinnig min och sade:
»Är ni verkligen glad och kry?»
Peggotty skrattade och svarade jakande.
»Men riktigt, rejält munter och kry, vasa?» brummade mr Barkis, i det han makade sig närmare intill henne på sätet och knuffade till henne med armbågen. »Vasa? Riktigt rejält glad och kry?»
Vid var och en av dessa frågor makade sig mr Barkis närmare intill henne: och gav henne en ny knuff, så att vi slutligen alla tre voro sammanpackade i vänstra hörnet av vagnen och jag blev till den grad kramad, att jag knappast kunde uthärda det.
