— 184 —
henne göra det, och jag tyckte att mr Peggotty gjorde fullkomligt rätt. Men hon var så vänlig och söt och var på ett så behagligt sätt på en gång både skälmsk och blyg, att hon fängslade mig mer än någonsin.
Hon hade dessutom ett gott och medlidsamt hjärta, ty då mr Peggotty, medan vi efter teet sutto omkring kaminen, vid sin pipa gjorde en hänsyftning på den förlust jag hade lidit, stodo tårarna henne i ögonen, och hon såg så vänligt på mig över bordet, att jag kände mig helt tacksam emot henne.
»Ja», sade mr Peggotty, i det han fattade uti hennes lockar och lät dem glida genom handen likt vatten, »här är ett fader- och moderlöst barn till, sir. Och här», fortfor han, i det han gav Ham en puff för bröstet med den aviga handen, »här är ännu ett, ehuru det just inte syns på honom.»
»Om jag hade er som toge vård om mig, mr Peggotty», sade jag och skakade på huvudet, »tror jag att jag inte heller skulle känna så mycket av det.»
»Bra sagt, master Davy!» utbrast Ham helt förtjust. »Hurra! Bra talat! Nej, det skulle ni inte! Hör! hör!»
Härmed besvarade han mr Peggottys puff, och lilla Emili reste sig upp och kysste mr Peggotty.
»Och hur står det till med er vän, sir?» frågade mr Peggotty.
»Steerforth?» sade jag.
»Ja, så är det han heter!» utbrast mr Peggotty och vände sig om mot Ham. »Jag visste väl jag att det var något i vårt yrke.»
»Ni sa, att det var Rudderford», anmärkte Ham skrattande.
»Nå ja», genmälde mr Peggotty, »styr man inte med ett roder? Det var inte långt ifrån. Hur mår han, sir?»
»Han mådde mycket bra, då jag reste, mr Peggotty.»
»Det kan man kalla en vän!» sade mr Peggotty och sträckte ut sin pipa. »Det kan man kalla en vän, när man talar om vänner! Ja, min själ är det inte en riktig fröjd bara att se på honom!»
