— 185 —
»Ja, är han inte vacker?» sade jag, i det mitt hjärta uppvärmdes av detta lovtal.
»Vacker!» utbrast mr Peggotty. »Han ser ut — som en — ja, jag vet inte vad jag ska likna honom vid. Han är så rask och livlig!»
»Ja, det är just hans karaktär», sade jag. »Han är så modig som ett lejon, och ni kan inte tro hur öppenhjärtig han är, mr Peggotty.»
»Och vad nu hans lärdom angår», sade mr Peggotty och betraktade mig genom röken från tobakspipan, »så tänker jag att han nog tar loven av litet var.»
»Ja», svarade jag helt förnöjd, »han vet allting. Han har ett så märkvärdigt gott huvud.»
»Ja, se det är en vän!» mumlade mr Peggotty med en allvarlig knyck på nacken.
»Ingenting tycks kosta honom någon möda», sade jag. »Han kan genast en läxa, bara han ser igenom den. Han är en utmärkt bollspelare och kan ge nästan hur många brickor som helst före i dam och vinner ändå.»
Mr Peggotty nickade åter, som om han velat säga:
»Naturligtvis!»
»Han är så vältalig», fortfor jag, »att han kan övertala vem som helst, och jag vet inte vad ni skulle säga, om ni finge höra honom sjunga, mr Peggotty.»
Mr Peggotty nickade för tredje gången, som om han velat säga:
»Det tror jag nog!»
»Och så är han en så högsint, vacker och präktig pojke», sade jag, i det jag helt och hållet lät hänföra mig av mitt älsklingsämne, »att man knappast kan berömma honom så mycket som han förtjänar. Jag kan aldrig visa honom nog mycken tacksamhet för den högsinthet varmed han beskyddade mig, fastän jag var så mycket yngre och längre ned i skolan än han.»
Medan jag sålunda fortfor att uttömma mig i lovtal över honom, kommo mina ögon att vila på lilla Emilis ansikte. Hon satt framlutad över bordet och lyssnade med den mest spända uppmärksamhet, nästan andlöst, medan hennes blå ögon glänste som juveler och en livlig
