— 196 —
»Huru! Brooks?»
»Nej, sir, David Copperfield»>, svarade jag.
»Ah, prat! Du är Brooks, Brooks från Sheffield», sade herrn, »så heter du.»
Vid dessa ord betraktade jag den främmande herrn mera uppmärksamt, och då jag nu även erinrade mig hans skratt, märkte jag att det var mr Quinion, vilken jag hade sett i Lowestoft, den gången då jag hade följt med mr Murdstone dit innan — men det är detsamma — jag behöver icke påminna om när det var.
»Nå, hur står det till och var får du din uppfostran, Brooks?» sade mr Quinion.
Han hade lagt sin hand på min axel och vände mig om för att jag skulle promenera med dem. Jag visste icke vad jag skulle svara och kastade en tveksam blick på mr Murdstone.
»Han vistas för närvarande hemma», sade den senare, »och går inte i någon skola. Jag vet inte vad jag ska göra med honom. Han är ett kinkigt subjekt.»
Den gamla skelande blicken vilade åter på mig för ett ögonblick och därefter förmörkades hans ögon och hans panna rynkades, i det han med motvilja vände sig ifrån mig.
»Hm!» sade mr Quinion, i det han, efter vad jag tyckte, betraktade oss båda. »Vackert väder i dag?» En tystnad uppstod, och jag funderade just på hur jag bäst skulle kunna befria min axel från hans hand och avlägsna mig, då han sade:
»Jag förmodar att du ännu är en riktig rakkniv, eller hur, Brooks?»
»Ja, han är alldeles tillräckligt vass», svarade mr Murdstone otåligt. »Ni gör bäst uti att låta honom gå; han skall inte tacka er för att ni besvärar honom.»
På denna vink släppte mig mr Quinion, och jag skyndade genast hem. Jag såg mig tillbaka, då jag kom in på gården, och såg nu mr Murdstone stå lutad mot grinden till kyrkogården, och att mr Quinion talade med honom. De sågo båda efter mig, och jag kände att de talade om mig.
