— 195 —
tingen läste i en bok, som var ny för mig, eller stötte nägot i en mortel under hans milda handledning.
Av samma skäl, vartill utan tvivel även sällade sig det gamla hatet till henne, fick jag endast sällan göra besök hos Peggotty. Trogen sitt löfte, kom hon, en gång i veckan och aldrig tomhänt, antingen för att besöka mig hemma eller möta mig någonstädes i närheten, men många, många gånger blev jag bittert gäckad i mina förhoppningar att få besöka henne i hennes hem. Några få gånger och med långa mellanrum fick jag likväl tillåtelse att fara dit, och jag kom vid dessa tillfällen underfund med att mr Barkis var en gnidare eller, såsom Peggotty pliktskyldigast uttryckte sig, »litet mån om styvern», och under sin säng gömde en hel hop pengar i en kista, vilken han föregav endast innehålla rockar och byxor. I denna kista gömde sig hans rikedomar med en så envis blygsamhet, att även de allra minsta belopp endast kunde lockas fram med list, så att Peggotty måste göra upp en lång och utarbetad plan, en riktig krutkonspiration, för varje lördag, då hon skulle ha sina hushållspengar för veckan.
Under hela denna tid var jag så övertygad om det onyttiga i de förhoppningar jag hade väckt och om att jag blev alldeles försummad, att jag utan tvivel skulle känt mig ytterligt olycklig, om jag icke hade haft mina gamla böcker. Dessa utgjorde min enda tröst, och jag var lika trofast mot dem som de voro mot mig och läste igenom dem, jag vet icke hur många gånger.
Jag närmar mig nu ett skede av mitt liv, som aldrig skall gå ur mitt minne, så länge jag kan minnas något, och erinringen av det har ofta, utan att jag framkallat den, framträtt för mig såsom en vålnad och fördystrat lyckligare dagar.
Då jag en afton hade varit ute och drivit någonstans på det olustiga, grubblande sätt som framkallades av det liv jag förde, mötte jag, i det jag vände om ett hörn, mr Murdstone, som gick tillsammans med en främmande herre. Jag blev helt förlägen och ämnade just gå förbi, då den främmande herrn utbrast:
