ELFTE KAPITLET.
Jag börjar att leva på egen hand, men tycker icke om det.
Jag känner nu så mycket till världen, att jag nästan förlorat förmågan att bliva särdeles förvånad över vad det vara månde, men likväl är det även nu anledning till en viss undran hos mig, att man så lätt kunde kasta mig ut i världen vid en sådan ålder. Då jag var ett begåvat barn, livligt, vetgirigt, svagt och lätt att skada både till kropp och själ, förvånar det mig att ingen fanns som det ringaste brydde sig om mig. Men det var ingen som gjorde det, och på mitt tionde år blev jag ett träldjur i Murdstone och Grindbys tjänst.
Murdstone och Grindbys magasin låg vid Themsen nere i Blackfriars. Nya förbättringar ha förändrat stället, men det var det sista huset vid slutet av en trång gata, som slingrade sig nedåt floden och slutade med en trappa, där man kunde få sig en båt för att ro ut. Det var ett skröpligt fallfärdigt gammalt hus med en egen lastningsplats, som låg vid vattnet, då det var flod, och vid gyttjan, då det var ebb, och bokstavligen översvämmat av råttor. Dess panelade rum, som voro nedsölade av måhända hundraårig smuts och rök, dess ruttna golv och trappor, de gamla grå råttornas pipande och skramlande nere i källrarna samt ställets smutsighet och förfall äro saker som stå så livligt för mitt minne som om jag hade sett dem i dag och icke för många år tillbaka. De stå alla för mig, just sådana som de voro i den olyckliga stund, då jag för första gången trädde in ibland dem, med min skälvande hand i mr Quinions.
Murdstone och Grindby hade affärer med många slags människor, men deras förnämsta avsättning be-
