— 199 —
fann mig i ett tillstånd av förvirring och vacklade mellan de båda punkterna, utan att vidröra någondera. Icke heller fick jag mycken tid till att reda mina tankar, eftersom mr Quinion skulle resa den följande morgonen.
Man föreställe sig mig denna morgon, klädd i en mycket luggsliten vit hatt med ett svart flor på i anledning av min mors död, en svart jacka och ett par styva och stela korderojsbyxor — vilka miss Murdstone ansåg för det bästa pansaret för benen uti den strid med världen, som nu förestod mig; man föreställe sig mig i denna dräkt, sittande, med allt mitt lilla jordiska goda i en liten koffert framför mig, såsom ett ensamt och övergivet barn (såsom mrs Gummidge skulle ha uttryckt sig), uti den postvagn, som förde mr Quinion till Londondiligensen i Yarmouth. Se, huru vårt hus och kyrkan alltmera förminskas till följd av avståndet, huru graven under trädet döljes av mellankommande föremål; huru tornspiran icke längre höjer sig från min gamla lekplats och himmelen är tom!
