— 207 —
sig själv med en rakkniv, men innan en halvtimme var tilländalupen kunde han blanka sina skor med den största omsorg och gå ut gnolande en melodi med en ännu förnämare min än någonsin. Mrs Micawber var lika elastisk. Jag har sett henne falla i vanmakt klockan tre i anledning av skatteindrivarens ankomst och klockan fyra äta griljerade lammkotletter och dricka varmt öl (vilken måltid blivit betald med ett assistanslån på två teskedar). En gång, då jag händelsevis kom hem klockan sex, kort efter sedan en utmätning hade gjorts i huset, fann jag henne liggande — naturligtvis med en av tvillingarna — avsvimmad under kamingallret, med håret hängande över ansiktet, men jag har aldrig sett henne gladare än hon var på kvällen vid en kalvkotlett framför kökselden, medan hon berättade mig historier om sin pappa och mamma och de personer med vilka dessa plägade umgås.
I detta hus och tillsammans med denna familj tillbragte jag mina fristunder. Min frukost, som bestod av ett bröd och för en penny mjölk, bestod jag mig själv, och på en särskild hylla i en särskild skänk gömde jag ännu ett bröd och en bit ost till kvällsvard, då jag kom hem. Jag minns ganska väl att detta gjorde ett stort hål i de där sex eller sju shillings, och jag var i magasinet hela dagen och måste hela veckan igenom föda mig med dessa penningar. Från mändags morgon till lördags afton fick jag intet råd, ingen handledning, ingen uppmuntran, ingen tröst, intet understöd av något slag av någon människa, så sant mig Gud hjälpe!
Jag var så ung och så barnslig och så föga i stånd — huru kunde jag väl vara annat? — att övertaga hela omsorgen om min egen tillvaro, att jag, då jag begav mig till Murdstone och Grindbys på morgonen icke kunde motstå de gamla torra pastejer, som till halva priset voro utställda till salu hos pastejbagaren, utan på dem använde de pengar, för vilka jag skulle köpa mig min middag. Jag blev då utan middag eller köpte ett franskt bröd eller en skiva pudding. Jag kan erinra mig två puddingsförsäljningar, mellan vilka jag delade
