— 206 —
»Om inte mr Micawbers kreditorer vilja ge honom anstånd», sade mrs Micawber, »så få de skylla sig själva, och ju förr de bringa saken till ett slut, desto bättre. Man kan inte pressa blod ur en sten, och lika litet kan man pressa kontanter ur mr Micawber, för att inte tala om rättegångskostnaderna.»
Jag vet icke rätt huruvida mitt förtidiga självberoende vilseledde mrs Micawber, eller om hon var så införlivad med sitt ämne, att hon skulle ha talat därom till själva tvillingarna, om hon icke haft någon annan att meddela sig med, men detta var den tonart i vilken hon började, och i den fortgick hon sedan under hela den tid jag kände henne.
Stackars mrs Micawber! Hon sade att hon hade försökt litet av varje, och det tror jag även att hon hade gjort. Mittelpartiet av porten var helt och hållet täckt av en stor mässingsplåt, på vilken stod graverat: »Mrs Micawbers pension för unga damer», men jag hörde aldrig att någon ung dam någonsin hade gått i skola där, eller att man någonsin gjorde någon förberedelse till att mottaga någon. De enda besök jag hörde eller såg, var besök av kreditorer. De plägade infinna sig vid alla tider, och några av dem voro rent av vilda. En karl med ett smutsigt ansikte, förmodligen en skomakare, plägade redan klockan sju på morgonen tränga sig in i förstugan och ropa uppför trappan till mr Micawber: »Kom ned bara! Jag vet nog att ni är hemma. Göm er inte, det är uselt! Jag skulle inte vara så usel, om jag vore i ert ställe. Vill ni betala er räkning eller hur — vasa?» Då han icke erhöll något svar på dessa stickord, steg han i sin förbittring till orden »bedragare» och »rövare», och då dessa icke heller gjorde någon verkan, skred han stundom ända till den ytterligheten att gå över på andra sidan av gatan och skrika upp till fönstren i andra våningen, där han visste att mr Micawber var. Vid sådana tillfällen lät mr Micawber hänföra sig av sorg och förkrosselse ända därhän (såsom jag själv en gång kom underfund med genom ett skrik från hans hustru) att han gjorde rörelser mot
