— 218 —
varför mr Micawber (som var en mycket godmodig man och så verksam i allt, utom i sina egna angelägenheter, som man gärna kunde tänka sig och aldrig gladare än då han hade att syssla med något som icke kunde lända honom till någon nytta) började att arbeta på petitionen, uttänkte dess innehåll, renskrev den med stora bokstäver på ett ofantligt pappersark, bredde ut den på ett bord och utsatte en tid, på vilken hela klubben och alla de andra bysättningsfångarna kunde komma upp på hans rum och teckna under.
Då jag fick veta att denna ceremoni närmade sig, var jag så ivrig att få se dem alla komma in, den ena efter den andra, ehuru jag kände de flesta av dem och de mig, att jag anhöll om ledighet en timma tidigare från Murdstone och Grindbys och kom och slog mig ned i ett hörn. Så många av klubbens förnämsta medlemmar, som kunde få plats i det lilla rummet, utan att fylla det, ställde sig vid sidan av mr Micawber framför petitionen, varemot min gamle vän kapten Hopkins, som denna högtidlighet till ära hade tvättat sig, satte sig tält invid den för att läsa upp den för alla som icke kände innehållet. Därpå öppnades dörren, och hela samlingen började troppa in i en lång rad, så att medan en var inne och skrev under, stannade de andra utanför och väntade. Kapten Hopkins frågade den ene efter den andre: »Har ni läst den?» — »Nej.» — »Vill ni höra den?» och om denne nu var nog svag att röja den ringaste lust därtill, meddelade kapten Hopkins honom med en ljudlig och klangfull röst vartenda ord av petitionen. Kaptenen skulle ha läst upp den tjugu tusen gånger, om tjugu tusen människor velat höra den, den ena efter den andra. Jag erinrar mig en viss vällustig rullning, varmed han uttalade sådana fraser som »Folkets i parlamentet församlade representanter» — »edra petitionärer nalkas därför i största ödmjukhet edert hedervärda hus» — »Hans nådiga majestäts olyckliga undersåtar», som om orden hade varit ett verkligt ting och smakat honom särdeles väl medan mr Micawber lyssnade med något li-
