— 217 —
sin kris, voro de likväl mycket intrasslade på grund av ett »dokument», som jag ofta hörde omtalas, och som jag antager ha varit en äldre uppgörelse med hans kreditorer, ehuru jag då var så långt ifrån att äga någon klar föreställning därom, att jag vet att jag förväxlat det med dessa demoniska kontrakt, som anses en gång ha varit så mycket spridda i Tyskland. Äntligen tycktes detta dokument ha blivit på ett eller annat sätt undanröjt, åtminstone upphörde det att vara den stötesten, som det förr hade varit, och mrs Micawber underrättade mig om att »hennes familj» hade beslutit att mr Micawber skulle lägga in och begära sin frihet på grund av förordningen rörande insolventa gäldenärer,[1] varefter han, enligt vad han antog, skulle komma ut om vid pass en sex veckor.
»Och sedan», sade mr Micawber, som var närvarande, »tvivlar jag inte på att jag med Guds hjälp ska komma mig och leva upp på nytt, om — kort sagt, om någonting skulle låta höra av sig.»
Jag erinrar mig att mr Micawber vid denna tid satte upp en petition till underhuset om en förändring i lagstiftningen rörande häktning för skuld. Jag omnämner detta här därför att det påminner mig själv om det sätt varpå jag tillämpade mina gamla böcker på mitt förändrade liv och skapade mig och för mig själv gjorde upp små romaner av livet på gatorna och av de män och kvinnor med vilka jag kom i beröring, samt huru vissa huvuddrag i den karaktär, vilken jag förmodar att jag omedvetet kommer att utveckla i det jag skildrar mina levnadsöden, så småningom utvecklade sig under denna tid.
I bysättningshäktet fanns en klubb, i vilken mr Micawber i sin egenskap av gentleman åtnjöt ett stort anseende. Mr Micawber hade meddelat klubben sin plan rörande petitionen, och klubben hade högligen gillat den,
- ↑ Enligt vilken för skuld häktade personer frigivas, ifall de icke äro skyldiga över en viss bestämd summa och kunna visa att de helt och hållet äro urståndsatta att betala.
